Kunskapsproduktionens ritualisering

I inlägget Vetenskap som vägvisare skrev jag att en viss uppsättning idéer om vetenskapen – på ett liknande sätt som idéer om demokratin – led ett sorts nederlag, grovt räknat under 1800-talet, och att de därigenom transformerades från att utgöra förändringskrafter till att utgöra kompromissbildningar. Från att ha representerats av en relativt mångfacetterad kör av röster i opposition, kom de att placeras i det moderna samhällets centrum. Jag skall här förklara varför denna process kan förstås som en process av ritualisering.

I det moderna samhället är kunskaper heliga. Detta kommer till uttryck genom att kunskapsproduktion utgör en av det moderna samhällets viktigaste ritualer. Den kunskapsproducerande ritualen har två väsensskilda sidor: kunskapsproduktion förstådd som lärande och kunskapsproduktion förstådd som forskning. Båda dessa ritualer förstås i metaforiska termer, som växande, skapande, frambrigande och upptäckande. Men medan lärandet förstås som väsentligen reproduktivt förstås forskningen som nyskapande. Lärandet är i det moderna en folklig ritual, påbjuden och obligatorisk. Forskningen är en ritual för en utvald elit. Lärandet utgör, kan man säga, en reproducerande upprepning av forskningens ursprungliga skapande. Tillsammans utgör forskning och lärande en liturgisk ordning, som demonstrerar och tydliggör för det moderna samhället vad deras värld består av och fungerar, liksom vilken plats som de enskilda samhällsmedlemmarna intar i denna värld – liturgin tydliggör hur varje enskild människa står i förhållande till kunskapen, i egenskap av “kunnig” – det vill säga en framgångsrik lärande, eller som “forskare” – en framgångsrik kunskapsproducent.

Det paradoxala med denna liturgiska ordning, och som är min poäng i fråga om vetenskapen, är att det moderna samhället neutraliserat lärandet och forskandet – förstådda här i en mer allmän, ickeritualiserad bemärkelse – genom att ställa dem i samhällets centrum som ritualer. I och med detta har innebörden av orden förändrats på ett genomgripande sätt.

Enligt en användbar definition av “ritualens form” – jag hämtar den från Roy Rappaports Ritual and Religion in the Making of Humanity (1999) – karaktäriseras ritualer av:

  • En praktik vars form mer eller mindre definierats på förhand, av andra än de som deltar i praktiken.
  • En praktik som är mer eller mindre invariant i tid och rum, det vill säga utförs på mer eller mindre samma sätt på många olika platser, på ett sätt som är relativt oföränderligt.
  • En praktik som är formaliserad, reglerad och övervakad och som ofta äger rum på en särskild plats enligt ett särskilt schema, en särskild rytm.
  • En praktik vars konsekvenser står i ett komplicerat förhållande till sin intention eller påstådda effekter.

Det är inte svårt att se att denna definition passar både lärande och forskning.

När denna typ av handlingar utförs förmedlas två sorters budskap. För det första förmedlas ett budskap om vad som finns i världen, hur världen fungerar, vad som är viktigt och så vidare. I fråga om lärande och forskning är budskapet att kunskap och kunskapsproduktion är viktigt och att världen är sådan som vetenskapen säger att den är; den säger att det är viktigt att ha kunskaper och att det är viktigt att det hela tiden produceras nya kunskaper; att kunskaper gör livet, samhället och världen bättre. Det är det första budskapet. För det andra förmedlas ett budskap om de som deltar i ritualen som säger hur de står i förhållande till kunskapen. Läranderitualen demonstrerar, genom de tecken som deltagarna frambringar (“svar”) hur framgångsrika de varit vad gäller “lärande” och hur mycket kunskaper de därmed “har” – där citationsteckningen syftar till att skapa distans till förgivettaganden rörande detta “ägande” av “kunskaper”. Forskningsritualen demonstrerar, genom den process genom vilken textprodukter examineras och konsekreras, hur mycket kunskap forskaren “producerat”. Medan den kunskap som blir resultatet av lärande antas husera inuti den kunniga människan, huserar de av forskaren producerade kunskaperna där ute, i världen.

Avgörande är här att lärande och forskning är aktiviteter som fyller en samhällsreproducerande och samhällsstrukturerande funktion (en förklaring i bilder finns här). De är initieringsriter och konsekreringsriter, med ett vardagligt språkbruk delar av kulturella sorteringsmaskiner. Detta gör att skrivande, inom vetenskapens ramar, inte syftar till läsning i en allmän bemärkelse, utan till en mycket specifik sorts räkning. Forskare skriver inte för att bli lästa, utan för att räknas, som forskare. De skriver för att deras texter skall räknas som kunskapsbidrag, något som är en förutsättning för deras sociala existens som just forskare. Det samma gäller eleven, som inte tar sikte mot lärande i en allmän bemärkelse, utan förmågan att producera de svar som gör att hon räknas som kunnig.

Det finns nu ett teoretiskt krux med denna förklaring. Kruxet består i att personer i det moderna samhället, liksom medlemmar i andra kulturer, vet mycket väl hur deras ritualer fungerar. De uppfattar inte “förklaringen” som ett tillskott av information. Och det är, givetvis, redan väl känt att elever “pluggar för provet” och att forskare skriver för meritering.

Med en idé som utforskats ganska grundligt inom psykoanalysen och psykoanalytiskt inspirerad filosofi kan man säga att ritualerna är genomskådade, vilket betyder att de flesta som delar i dem, om de stannade upp och tänkte till – något olika personer gör mer eller mindre ofta – skulle inse och för sig själva bli klara över att det de gör utgör ett ytligt regelföljande. Ibland talar man om detta fenomen i termer av cynism, men det är inte riktigt vad det är fråga om. När vi är artiga är vi till exempel sällan uppriktiga. Även när det gäller artighet är det möjligt att stanna upp och fundera över vad vi egentligen tycker och tänker om de vi umgås med. Ett “autentiskt” beteende skulle förmodligen inte vara så artigt – kanske allt för intimt, eller allt för kyligt och avståndstagande. När vi är artiga, till exempel när vi hälsar på varandra, deltar vi i en ritual, och de är inget cyniskt med det.

Det är på detta sätt som jag menar att man skall förstå både skola och vetenskap – som något man bara gör, på ett självklart sätt, som en av de saker man måste göra, som det går att reflektera över och kritisera – men som det är föga meningsfullt att kritisera och reflektera över, eftersom sådant bara ställer till problem och ändå inte leder till något gott.

Så fungerar ritualer; så bevarar de sin plats; så förhåller de sig till människors reflexivitet.

Utifrån denna analys kan man skilja mellan texter skrivna inom ramen för en ritual och som därför inte är tänkta att läsas utan för att fungera som tecken på kunskapsproduktion, och texter som är skrivna för att läsas och därmed förmedla något, från en person till en annan. Texter producerade inom vetenskapens ram är, kan man säga, biprodukter. De är en restprodukter av en social process. Och denna sorts texter ackumuleras därför i rask takt. Man kan jämföra denna ackumulation med den biprodukt som blir resultatet av lärande, nämligen svar, riktiga och felaktiga, på skolans tränings och examinationsuppgifter. Även dessa svar bär på en myt om användbarhet, men denna användbarhet ligger i den effekt deras produktion antas ha på producenten i form av framväxandet av ett litet stycke kunskap. Forskningsartikeln antas vara användbar i kraft av sitt kunskapsinnehåll som antas ha effekter – goda, förbättrande – på världen. Denna myt upprätthålls genom den aspekt av ritualens form som kräver att texter måste “referera” till publikationer för att ha möjlighet att upphöjas till publikation.

Ett användbart ord i sammanhanget är byråkrati. Inte alla byråkratiska procedurer kan förstås som ritualer, men skolans och vetenskapens ritualer kan förstås som byråkratiska. Och termen är användbar eftersom den skapar rätt associationer av maskinmässighet, regelföljande, och ytlighet.

Jag skall avsluta detta inlägg med en reflektion kring berättelserna i bibeln (Lukas 14:5, Matteus 12:11) som handlar om när ett akut problem uppstår på sabbaten då man inte får arbeta – en oxe, ett får eller kanske ett barn faller ner i en brunn och är på väg att drunkna. Jesus frågar om man då inte skulle rädda barnet, sabbaten till trots, och menar att detta är det rätta. Jag tolkar det som Jesus säger som att man skall vara medveten om att de ritualer man följer är just ritualer, att man skall vara klar över att de är genomskådade, och därmed också ha förnuftet i beredskap för att avgöra när det är dags att ta ett steg ut ur den rituella logiken – om det så handlar om ett akut problem, men också om ritualen är allt för plågsam, tar allt för lång tid eller kanske helt enkelt är för idiotisk för att tas på allvar.

Jag tänker att denna berättelse – som är så att säga epistemologisk – har en etisk motsvarighet i berättelsen om den barmhärtiga samariern (Lukas 10:25). Även här är utgångspunkten ett stycke kultur, förhållningsregler för sociala relationer. Jesus säger att man skall ha kärleken i beredskap, på ett liknande sätt som förnuftet, för att se när man skall ta ett steg ut ur de sociala konventionerna och istället agera utifrån en förutsättningslös kärlek, på samma sätt som man när det gäller brunnen skall agera utifrån ett förutsättningslöst förnuft, en förutsättningslös kreativ reflexivitet för att se till att problemet får en snabb och bra lösning.

Vad man tar med sig in i dessa situationer, dessa undantagstillstånd, har såklart till viss del formats inom den mer eller mindre ritualiserade kulturens ramar. Men det man gör när man klivit ut, är något annat än det man gör när man följer kulturens påbud och handlar ytligt.

I den väldigt bra boken On Critique (engelska: 2011, franska: 2009) talar den franska sociologen Luc Boltanski om de tillfällen då man stannar upp inför invanda handlingsmönster för “reflexive moments”. Den typ av handling som utgör regeln kallar han för pragmatisk. Den innebär tyst acceptans, trots glappet mellan handling och förnuft.

Ivan Illich menar att modernitetens ritualer är perverterad kristendom. Han berättar om detta i Rivers North of the Future (2005). Det paradoxala är att moderniteten fångat upp både förnuftet och kärleken, så som de kommer till uttryck i de två berättelser jag refererat, om brunnen och samariern. Men moderniteten vill göra detta handlande, det kärleksfulla och förnuftiga handlandet, till regel. Moderniteten har därmed ritualiserat både förnuftet och kärleken. Det jag skrivit om här kan förstås som förnuftsanvändningens ritualisering. Och det är det faktum att det är just förnuftet som utgör ritualens myt som – begripligt nog – gör den extra svår att “kliva ur”. När det som tidigare var existensen av en allsmäktig Gud som man tillfälligtvis skulle lägga åt sidan var det så att säga enklare. Nu säger ritualen att den själv är det förnuftigaste som finns. Och andra uttryck – som till exempel den här bloggpostningen, som är till för att läsas och därför aldrig kommer att räknas som ett kunskapsbidrag och därmed aldrig kommer att bidra till någon “meritering” inom vetenskapen – har på förhand diskvalificerats som “tomma” vad gäller förnuft och kunskap. Det förstås som åsikt och opinion.

Det är av denna anledning som jag menar att det är svårt att se vad för gott vetenskapen skulle kunna göra för förnuftet – den är ju i egenskap av ritual förnuftets själva motsats.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s