Vetenskap som vägvisare

Andrej Slavik vill göra motstånd mot den ekonomiska makten och undrar:

Min egen fråga gäller om och hur universitetet kan bli en del av en sådan motrörelse. Akademisk frihet i all ära, men som institution står universitetet – sträng taget, det moderna universitetet – givetvis inte fritt från den konflikt mellan demokrati och kapitalism som Streeck beskriver. Det är inte heller inbegripet i konflikten enbart till följd av yttre omständigheter – dess finansieringsformer, för att ta det mest uppenbara exemplet – utan också och framför allt eftersom det redan från början utgör ett politiskt projekt. I filosofiska termer: universitetet är implicerat, inte bara de facto, utan också de jure. Det handlar bara om att först förstå detta faktum och sedan agera därefter. Och nej, det är förstås inte så bara.

Andrejs förslag, så som det kommer till uttryck i Marknadens makt och universitetets möjligheter, är inte helt olik förslaget i det tidigare diskussionsbidraget Sex kontradisciplinära påståenden, nämligen att humaniora, samhällsvetenskap och konst skall slå sina kloka huvuden ihop och bilda en “kulturvetenskaplig koalition”: Humaniora bidrar med “idékritik”, samhällsvetenskap med “maktpolitisk medvetenhet”, konst med “taktiker och strategier” som gör det möjligt att “sätta kraft bakom orden i en post-demokratisk offentlighet som översköljs av oupphörligt stegrade informationsmängder i form, inte bara av texter, utan också av bilder och andra former av data”. Denna koalition skall lägga av med att bekämpa den positivistiska scientismens väderkvarna, ty:

Vad som behövs idag är faktiskt raka motsatsen: en återerövring av begreppet vetenskap, betraktat som ledstjärna för universitetet som samhällsbärande institution, ur ett medvetet och uttalat politiskt perspektiv.

Vetenskapen skall bli en politisk kraft som gör motstånd mot den ekonomiska makten, mot den nyliberalismens utbredning in i minsta skrymsle av det moderna livet som Wendy Brown beskriver i Undoing the demos.

Jag tänker lite annorlunda.

Jag är förbannat trött på vetenskapen. Vad är det egentligen för “vetenskap” som skall återerövras? Denna fråga skall förstås som en parallell till den fråga om demokrati på vilken Alain Badiou bestämt sig för att svara nej eftersom den för honom framstår som en form allt för snäv för att rymma den typ av frigörelse han tycker man bör sikta mot. Alla vet att de stater och överstatliga organisationer som idag kallar sig “demokratiska”, knappast lever upp till begreppet – att det på denna punkt finns ett ofta katastrofalt glapp mellan ideal och verklighet.trumanshow Den väg som den moderna ordningen pekar ut för förbättring är att minska detta glapp – men Badiou säger att detta aldrig kommer att lyckas, eftersom det är en väg som stakats ut av precis de krafter som aldrig vill se demokrati realiserad, som aldrig skulle acceptera demokrati realiserad. Vi måste därför, säger han, göra det oerhörda, och förkasta själva målet, själva idealet. Då ger vi oss ut i djupa vatten, givetvis; vi tar en mycket större risk. Vår moderna värld är ganska tajt riggad, kan man säga – och jag tänker här på The Truman Show och det entydiga budskap som installerats i resebyråerna i hans värld, Seahaven – mot idén att välja bort demokrati som ideal.  Och det är givetvis inte vad jag skall föreslå här.

Men vad med vetenskapen?

Vetenskapens neutralisering

Min förståelse av vetenskapen utgår från en sorts skapelseberättelse som stelnat för mig under läsande av diverse vetenskapshistoriska och filosofiska texter. Nyckelhändelsen i denna berättelse utspelar sig under första halvan av 1800-talet. Innan denna episod flöt det vetenskapliga samman med det konstnärliga, poetiska, etiska och det politiska. Vetenskapen var en förändringskraft, och dess naturvetenskapliga sida var i opposition, en underdog, fortfarande, som ville förändra samhället. Det var revolution och revolutionsförsök. Till och med kristendomen kunde ifrågasättas. Det var en öppen fråga vilken typ av nytt samhälle som det vetenskapliga, förnuftiga tänkandet skulle frambringa.

Men – så står det i min berättelse – revolutionsförsöken slogs ner. Förändringslustan kvästes. Ordningen återställdes.

Kvar blev en neutraliserad vetenskap, en vetenskap som fortfarande stod i framstegets tjänst, en vetenskap som fortfarande var utopisk – bara nu på ett lite annat sätt; ett sätt som inte var lika hotfullt. Den stod, kan man säga, för förändring “med måtta”. Med ledning av den tyska filosofihistorikern Herbert Schnädelbach och hans Philosophy in Germany 1831-1933 har jag punktat upp följande förändringar:

  • Empirisering. Från och med nu måste man som vetenskapare arbeta med ett empiriskt material. Det duger inte att sitta som filosof vid skrivbordet och bara tänka. Det är inte vetenskap. För tankarna kan driva iväg, allt för långt bort från verkligheten, sådan den nu en gång är.
  • Proceduralisering. Från och med nu förknippas vetenskapen med att följa en viss procedur, snarare än med ett visst “vetenskapligt” kunskapsstoff. Att vara vetenskaplig är att följa en metod, en på förhand utstakad väg som håller tänkandet på rätt kurs. Snarare än att som tidigare förlägga människans kompass inuti henne, i hennes personliga förnuft, flyttas kompassen ut till en regelbok, vad man men en antropologisk term kan kalla en ritual.
  • Dynamisering. Vetenskapen förstås från och med nu som en samhällsförändrande kraft, en institution i ständigt pågående förändring. Med denna nya form av vetenskap får det moderna samhället rörelsen som en omistlig del av sin självbild – en rörelse mot ett mål som per definition aldrig kan nås. Sanningen – slutpunkten – placeras bortom det fattbara och det nåbara.
  • Av-ontologisering. Vetenskapen tar ett steg tillbaka från sina tidigare anspråk på att säga hur verkligheten egentligen är. Inte ens den matematiska fenomenvärld som Kant förstod som människans lott ligger längre fast: allt flyter, och vetenskapens resultat förstås som “modeller”, approximationer.
  • Funktionalisering. Vetenskapen får från och med nu sitt främsta värde genom sin instrumentella användbarhet: modellerna möjliggör prediktioner, och dessa prediktioner möjliggör kontroll. Sanningen och verkligheten diskvalificeras som ovetenskapliga.
  • Av-politisering. Vetenskapen kopplas loss från politiken – och här har jag en fråga: kan man kanske säga att även den moderna politiken tar form i samma rörelse, det vill säga inom ramar som delvis utgörs av denna nya avpolitiserade vetenskap? Klart är att vetenskapen blev ett tjänstehjon.
  • Professionalisering. Och med detta blev det också rimligt för de nya staterna att hålla sig med en kader av forskare, som aldrig kunde hota politiskt, utan alla drog i samma riktning, mot det metodologiskt bestämda framsteget.
  • Av-personifiering. En sista förändring vars betydelse inte skall underskattas är att vetenskapen slutade vara ett projekt för enskilda tänkare (pace Einstein och kulten runt honom). Att arbeta vetenskapligt blev att underkasta sig vetenskapens krav och bli en expert vars legitimitet vilar just på att hon inte tänker själv, inte självständigt – och egentligen inte tänker alls, utan låter den vetenskapliga metoden verka genom henne – det vill säga att hon gjort sig till redskap för något större och antagligen bättre än det förnuft som alltid är så olyckligt färgat av den enskildes särart, hennes kropp, känslor, fantasier.

Denna vetenskap kan på ett sätt som skär genom antropologi, psykoanalys och historia förstå som en kompromissbildning: den är en förskjutning som möjliggör en verksamhet som på samma gång verkar för förändring och för stabilisering. Vetenskapen får, genom sitt nederlag, ett ritualistiskt moment – vilket är typiskt för kompromissbildningar; den blir till en produktion av sken, som skiner starkare än sin föregångare, men bara för att dölja att det mörker som står i dess centrum. Och som det kan gå med ritualer och kompromissbildningar, blev denna vetenskap så lyckad – politiskt, kapitalistiskt lyckad – att den började expandera, för vem vill inte ha ett sken av förändring som som garanterar att allt förblir som det är?

Efter detta nederlag fastställdes det vilken typ av samhälle som vetenskapen var en del av, nämligen ett kapitalistiskt samhälle. Liksom Badiou tänker om demokratin, tänker jag om vetenskapen: det är en förändringsväg som aldrig kan leda ut ur den ram som genererar vår tids olycka.

Väl att märka betyder detta inte att vetenskapen är ond; att den skulle bidra till olyckan – eller ens att den inte skulle bidra till något gott. Vad det betyder är att den utgör en kompromiss. Den representerar ett beskuret tänkande som på förhand tror sig veta att det inte bör tänka fritt, eftersom det då av naturen kommer att tänka fel. Detta är vad vetenskapen lärde sig under de där svåra åren på 1800-talet (tänker jag mig).

Science is the Enemy

Slavoj Žižek har skrivit att Demokratin är fienden:

We do not vote concerning who owns what, or about the relations between workers in a factory. Such things are left to processes outside the sphere of the political, and it is an illusion that one can change them by ‘extending’ democracy: say, by setting up ‘democratic’ banks under the people’s control. Radical changes in this domain should be made outside the sphere of such democratic devices as legal rights etc. They have a positive role to play, of course, but it must be borne in mind that democratic mechanisms are part of a bourgeois-state apparatus that is designed to ensure the undisturbed functioning of capitalist reproduction. Badiou was right to say that the name of the ultimate enemy today is not capitalism, empire, exploitation or anything of the kind, but democracy: it is the ‘democratic illusion’, the acceptance of democratic mechanisms as the only legitimate means of change, which prevents a genuine transformation in capitalist relations.

Jag tror att det samma kan sägas om vetenskapen i den mån man är ute efter radikal förändring, i den mån man vill handla politiskt. Vetenskapen expanderar, som en del av kunskapssamhället, det lärande samhället, det evidensbaserade samhället. Vetenskapen expanderar som en del av utbildningssystemet, det nya universitetet, där varje lektion är underställd lärandemål och lärandemetoder, och integrerade i program för anställningsbarhet. Vetenskapen är en del av det nät av regler, skillnader, procedurer, värden som breder ut sig och förändrar, förstorar och förstärker den moderna världen, det moderna sättet att leva. Att ty sig till vetenskapen kan inte vara något annat än att skriva under på och skriva in sig i detta nät. För vilka är annars de discipliner som skall åstadkomma förändringen? Har inte forskarna förtjänat sin plats genom att underkasta sig den vetenskapliga kompromissen, det vill säga lovat att inte tala sanning – eftersom den är ovetenskaplig; lovat att begränsa sina visioner till det vetenskapliga framåtskridandet?

På universitetet finns otvivelaktigt personer som kan utgöra en radikal förändringskraft. Men den förändring som behövs kan idag aldrig ske i vetenskapens namn. Vill man förändra måste man kliva ur den vetenskaplig dräkten, det vetenskapliga språket, och stå själv för det man säger. Vetenskapen kan inte föra en sådan talan.

Våga vägra vetenskapen

Snarare än en allians av discipliner tror jag på en allians av personer, som klivit ut ur vetenskapen för att göra något väsentligen annat, nämligen använda sitt eget förnuft. Tillbaks till Kant med andra ord – mycket hellre än ett återupplivande av en lobotomerad vetenskap. Moderniteten är besatt av vetenskapen, på ett liknande sätt som den är besatt av demokrati, ekonomisk tillväxt, hälsa, rasism, feminism och mänskliga rättigheter. På alla dessa punkter har den satt av, i full fart, som en idiot, på ett sätt som aldrig kan leda till målet. Och orsaken till detta är att den egentligen inte vill åstadkomma någonting. Den är fångad i sina kompromisser, som den måste realisera, pilla med, som den fascineras av – älskar att explodera i hatfulla utfall mot oliktänkande – älska sin egen rationalitet, sitt eget förnuft – sin kamp för det rätta och goda – för att hela tiden dölja för sig själva sina tvivel, sina dolda begär, sin verkliga förändringslusta, sin rasism, sin fascism, sitt sockersug. Det är en sorts masspsykos som moderniteten befinner sig i, en verklighetsflykt – och vetenskapen är en del av denna flykt.

Att ta ett steg tillbaka innebär att ifrågasätta modernitetens värden – varav vetenskapen är ett. Det är att avstå från att delta i modernitetens projekt av ständig förbättring och optimering i förhållande till på förhand givna mål.

Det hörs redan sådana röster. De är alltid undantag, och de framstår alltid som mer eller mindre absurda, utifrån den korkade modernitetens perspektiv. Det är en sådan röst man skall bli, som följer sitt eget förnuft, som bildat sig en egen uppfattning, som skapar sprickor i modernitetens förfelade förbättringsmaskineri, tvingar människor att ta ställning till sådant de inte vill tänka på.

För mig framstår Andrejs mångdisciplinära förändringsväg som lite för smidig, lite för rätt, lite för realiserbar; som en omflyttning av pusselbitar som redan finns där och som bara väntar på att söka forskningsmedel i en ny konstellation. Det är inte min grej att passa in på det sättet.

4 thoughts on “Vetenskap som vägvisare

  1. Vackert men dunkelt. lobotomerad vetenskap.

    Till “Det hörs redan sådana röster. De är alltid undantag, och de framstår alltid som mer eller mindre absurda, utifrån den korkade modernitetens perspektiv”

    Vill svara: “I am therefore studying the substance of illusion, that which in adult life is inherent in art and religion, and yet becomes the hallmark of madness when an adult puts too powerful a claim on the credulity of others, forcing them to acknowledge a sharing of illusion that is not their own. We can share a respect for illusory experience, and if we wish we may collect together and form a group on the basis of the similarity of our illusory experiences. This is the natural root of grouping among human beings.” (Winnicott, 1971).

    Liked by 1 person

  2. Pingback: Svar på tal | ZBZJ

  3. Pingback: Kunskapsproduktionens ritualisering | Anthropology of Knowledge

  4. Pingback: Kunskapsproduktionens ritualisering | Anthropology of Knowledge

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s